3 månader av sorg.
3 månader av smärta.
3 månader av tårar.
Det är 3 månader man hade hoppats att dom var en enda lång mardröm.
Det är 3 månader man vill spola tillbaka och önskat aldrig skulle hända.
Under 3 långa månader har jag nästan konstant nypit mig i armen, för att vakna ur mardrömmen.
Jag hoppas, jag hoppas så mycket, men jag vet att det aldrig kommer hända.
Jag har hoppats i 3 långa månader.
Jag har hoppats så mycket, så mitt enda hopp har tagit slut.
Jag vet varken ut eller in.
Jag såg en fjäril här om dagen, jag tror det var du.
Jag hör din röst i mitt huvud.
Jag ser dig i mitt huvud.
Så fort jag tänker på dig så fylls mina ögon med tårar.
Jag tänder ett ljus och tänker tillbaka - tillbaka på alla minnen.
Du ska bara veta hur ont det gör.
Det gör så jävla ont att vara medveten om hur jag kommer reagera när jag träffar din familj.
Det gör så fruktansvärt ont att veta att jag har träffat dig för sista gången.
Smärtan och sorgen är gigantisk.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag vet inte vad jag ska tänka.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Allt gör bara ont.
Jag saknar dig så det gör ont.
Jag saknar dig så mina ögon fylls med tårar igen.
Jag saknar dig så in i helvete.
Fan, varför lämnade du oss?
Det skulle ju inte vara din tur?
Menmen, dom säger ju det, allting händer med en orsak.
Jag tänder ett ljus och låter mina tårar flöda.
Jag älskar dig, glöm aldrig det.
Och jag kommer aldrig glömma dig.
I love u.
21/1-12
