Jag hoppades, väldigt mycket.
Jag hoppades på glädje.
Jag hoppades på lycka.
Det gjorde ont att tänka på det som hänt, men det hade hänt och vi kunde inte göra något åt det.
Det är nog det som gör mest ont, att inse att man inte kan göra något.
Att inte göra något och vänta tills det blir bra igen.
Vid detta tillfälle blundade jag för verkligheten, för det skulle göra så ont att se.
Det gör inte saken bättre, att skjuta upp det, men det var precis det jag gjorde.
Jag gjorde så det skulle göra ondare för mig.
Jag led mycket mer, för att jag sköt upp det.
Jag vågade inte se vad som hänt och höll på att hända.
Jag hade behövt en slap på kinden så jag vaknade och vågade.
En slap för att förstå vad som hänt och höll på att hända.
Och ja, jag vet att typ varje låt är av Ed, men jag älskar honom nu.
Deal with it.
