Jag önskar att allt skulle bli som förr.
När allt var gulligt.
Nu är det mer, VARFÖR?!
Jag är som ett löv som faller från trädet, ingen bryr sig.
Det gör det ju varje år.
Jag är som ett ihopvikt A4-papper.
Vikt som ett flygplan.
Som du kastar ut genom fönstret och ser hur det seglar iväg.
Till slut trampar någon på det och du bryr dig inte mer.
Man kan ju alltid göra ett nytt.
Allt var så jävla perfekt.
Vi var dom där pusselbitarna som passade.
Man brukar väl säga att det finns en jävla massa människor..
Men det är bara två stycken som passar.
Två som passar perfekt.
En eld brinner ett bra tag.
Det är vackert.
Men tillslut så slocknar elden.
Så blev det med ditt hjärta.
Det slocknade för mig.
Yeah, precis.
